CDKN1C
16724
Beckwith-Wiedemanns syndrom
Synonymer
Beckwith-Wiedemann \ BWS \ CDKN1C \ KCNQ1 \ IGF2 \ H19 \ UPD \ Me030
Provtagningsanvisning
Provmaterial
Blod
Rör el. motsv
4 ml EDTA-rör
Provtagning
4 ml EDTA-rör med blod
Se baksida av remiss för utförlig beskrivning av provhantering och provtagningsanvisningar. Om annat provmaterial än EDTA-blod önskas användas kontakta Klinisk Genetik (031-3435770).
Se baksida av remiss för utförlig beskrivning av provhantering och provtagningsanvisningar. Om annat provmaterial än EDTA-blod önskas användas kontakta Klinisk Genetik (031-3435770).
Hantering
Rumstemperatur Centrifugeras ej
Transport
Rumstemperatur
Remiss
Remiss
Remissord
Beckwith-Wiedemanns syndrom
Metod
Metodtyp
MS-MLPA, Fragmentanalys
Ackrediterad
Ja
Bakgrund
Beckwith-Wiedemanns syndrom (BWS) är en genetiskt heterogen sjukdom med variabel penetrans och expressivitet. Bland vanliga symptom ingår storvuxenhet (makrosomi), stor tunga (makroglossi) och hemihyperplasi (kroppsasymmetri). Det finns även en ökad risk för vissa typer av pediatriska tumörer som tex. Wilms tumör.
BWS orsakas ofta av epigenetiska förändringar i kromosomregion 11p15.5 där två imprinting centra (IC1 och IC2) reglerar allel-specifikt genuttryck. Dessa imprinting control centra reglerar vilka gener som ska uttryckas eller vara inaktiva på den maternellt respektive paternellt nedärvda.
Den vanligaste skadan vid BWS är hypometylering av IC2 (förlust av metylering) på den maternella allelen vilket återfinns hos ca 50 % av patienterna. Hypermetylering av IC1 (för mycket metylering) på den maternella allelen, kan orsakar BWS men är inte lika vanligt. Den näst vanligaste orsaken till BWS är paternell uniparentell disomi för kromosomregion 11p15.5 (pat UPD11). Dessa förändringar uppstår ofta postzygotiskt vilket innebär att många patienter har somatisk mosaicism för förändringen, med låg mosaikgrad i en vävnad och betydligt högre i en annan. Isolerad hemihyperplasi kan förklaras av UPD11 i mosaikform, och då bör vävnad från det påverkade området analyseras.
Det finns även familjära fall av BWS som då nedärvs autosomalt dominant. Hos ca 40 % av patienterna med familjär sjukdom hittar man punktmutationer i genen CDKN1C som är lokaliserad nära IC2. Metyleringsmönstret i regionen är normalt hos dessa patienter och mutationer påvisas genom sekvensanalys.
Samtliga mekanismer som leder till ett avvikande metyleringsmönster kan påvisas genom ett metyleringstest som metyleringsspecifik MLPA, MS-MLPA (probmix ME030 från MRC Holland). Vid MS-MLPA-analysen utförs dessutom vanlig MLPA-analys för att påvisa eventuella kopietalsavvikelser i kromosomregion 11p15.5. Om både IC1 och IC2 är avvikande indikerar detta att UPD11 föreligger vilket kan utredas genom fragmentanalys, se Analys av UPD med fragmentanalys. Vid familjära fall är CDKN1C-mutationer relativt vanliga, och då bör DNA-sekvensering av genen CDKN1C utföras.
BWS orsakas ofta av epigenetiska förändringar i kromosomregion 11p15.5 där två imprinting centra (IC1 och IC2) reglerar allel-specifikt genuttryck. Dessa imprinting control centra reglerar vilka gener som ska uttryckas eller vara inaktiva på den maternellt respektive paternellt nedärvda.
Den vanligaste skadan vid BWS är hypometylering av IC2 (förlust av metylering) på den maternella allelen vilket återfinns hos ca 50 % av patienterna. Hypermetylering av IC1 (för mycket metylering) på den maternella allelen, kan orsakar BWS men är inte lika vanligt. Den näst vanligaste orsaken till BWS är paternell uniparentell disomi för kromosomregion 11p15.5 (pat UPD11). Dessa förändringar uppstår ofta postzygotiskt vilket innebär att många patienter har somatisk mosaicism för förändringen, med låg mosaikgrad i en vävnad och betydligt högre i en annan. Isolerad hemihyperplasi kan förklaras av UPD11 i mosaikform, och då bör vävnad från det påverkade området analyseras.
Det finns även familjära fall av BWS som då nedärvs autosomalt dominant. Hos ca 40 % av patienterna med familjär sjukdom hittar man punktmutationer i genen CDKN1C som är lokaliserad nära IC2. Metyleringsmönstret i regionen är normalt hos dessa patienter och mutationer påvisas genom sekvensanalys.
Samtliga mekanismer som leder till ett avvikande metyleringsmönster kan påvisas genom ett metyleringstest som metyleringsspecifik MLPA, MS-MLPA (probmix ME030 från MRC Holland). Vid MS-MLPA-analysen utförs dessutom vanlig MLPA-analys för att påvisa eventuella kopietalsavvikelser i kromosomregion 11p15.5. Om både IC1 och IC2 är avvikande indikerar detta att UPD11 föreligger vilket kan utredas genom fragmentanalys, se Analys av UPD med fragmentanalys. Vid familjära fall är CDKN1C-mutationer relativt vanliga, och då bör DNA-sekvensering av genen CDKN1C utföras.
För att komma i kontakt med oss, var vänlig se information i remissen tillhörande denna analys under rubriken Remiss längre upp på sidan.